Vem är då Ulla förresten?
Hon födde mig, och är tekniskt sett min mamma. Men jag kallar henne inte för mamma. Inte för att jag inte tycker att hon är min mamma eller för att inte älskar henne, utan tvärt om. Jag älskar henne så mycket så jag inte skulle kunna andas om hon inte fanns, men jag tycker att det är så fruktansvärt opersonligt med "mamma".
En kvinna som har fått barn HETER typ mamma. ALLA kallar henne för mamma, dagisfröknar, folk på stan, kompisar, släktingar..
"Ska du gå till mamma? Mamma är där borta! Lilla vän, var är mamma?"

Okej om man säger "var är DIN mamma" men att säga "var är mamma" som om kvinnan HETTE det... Nej jag diggar inte riktigt det. Men jag verkar ju typ vara den enda människan i hela världen som kallar min mamma vid namn..
Ibland blir det ju att jag kallar henne mamma, men det är väldigt sällan..

Det är ju inte så att man säger "syster? syster!? Var är du syster? Bror? Kan du komma bror??
Eller "Dotter!? Maten är klar!" "Son, jag vill ta ett snack med dig"...

Aja, ni kanske fattar vinken nu.. :P


Hon är min Ulla och jag älskar min Ulla, jag kommer alltid säga Ulla.
Så om jag skriver om någon som heter Ulla, så är det min mamma.





Jag kommer jag inte förbjuda mina barn att kalla mig mamma, men jag vill verkligen att de ska säga Rebecca..
För det är mitt namn, jag vägrar byta namn bara för att jag får barn.








Å andra sidan kallar jag min pappa för pappa. Men det är för att han absolut inte vill att jag ska säga Ted..

. smell you later .